UNICEF

Fick direkadresserad reklam hem i brevlådan idag. Från Unicef. Det var en liten påse med salt eller vätskeersättning eller något, och sedan en bild på ett stackars barn i Afrika som led av vätskebrist. Budskapet var att för en liten peng, typ 200 spänn, så kunde man rädda ett hundratal antal liv. Pojken på bilden hade blivit räddad på detta sätt.

Men usch! Vilka skickar de denna reklam till? Nyblivna mödrar? Eller är det för att jag redan är med i en annan hjälporganisation?? Jag vet att det är ett I-landsproblem delux, men snacka om ångestframkallande, skuldbeläggande reklam! Visst, för 200 spänn skulle jag kunna hjälpa till.... och skippa dricka någon öl. Men om jag redan ger pengar till andra än Unicef? Hur mycket ska man ge när ens budget gått med minus det senaste året eftersom vi prioriterad lediga dagar med vårt barn istället för pengar? Eller borde man ge ändå, jag menar, det finns ju alltid andra som har det värre! Man kanske inte behöver köpa Heinz ketchup, man kan ju köpa Eldorado och lägga undan pengar för Unicef? Eller låta bli att vara social och slänga ut pengar på öl, mycket pengar att spara. Var går gränsen liksom? När ska man ha skuldkänslor för att man hjälper för lite, och när får man känna sig nöjd med sitt bidrag?

Jaja, eftersom jag inte orkar tänka på hela världens problem för att kunna behålla förståndet en tid till så övergår vi till trevligare tankar. Försöker iallafall. Här är lite bilder från de två senaste dagarna. Tagna med mobilkamera, så kvalitén är därefter.

Zoomar man ser man blommorna!

SötFia i lekparken

I gungan

Tilda och Alina gungar! Mobilkameran orkade inte fokusera riktigt i farten...