Första gången var på bussen för ett par dagar sen. En kärring satt och glodde på mig hela resan när jag steg på med barnvagnen på en ganska full buss. Jag var tvungen att flytta på mig när hon skulle av, och detta var jag ju såklart helt redo att göra, men jag ville gärna vänta tills bussen stannat. Detta var tydligen för mycket begärt.
Andra gången: Jag och Peter träffade på ett annat par + bebis som vi kände. Såklart bytte vi ett par ord på gångbanan. Barnvagnarna var lämpligt placerade på gångbanan. En tant cyklar förbi på CYKELBANAN (tydligt markerad med tjock linje bredvid gångbanan) som vi var långt ifrån och skriker att vi inte får stå mitt i vägen.
Tredje gången. Jag går på den gemensamma, väldigt ödsligt trafikerade cykel/gångbanan. Går på högersidan, så långt det går. Hör en cykel komma bakom mig. Ser till min förvåning en tant cykla om till HÖGER om mig, i det långa ovårdade ängsgräset. Hon börjar muttra om att jag är i vägen.
Slutsats: Barnvagnar lockar fram det värsta hos surkärringar.
Slutsats 2: Trodde att bara "mammor med barn" (som om vi skulle vara någon homogen grupp) var störmoment. Tydligen kan pappor också komma ivägen för tanterna.
Även om jag av principiella skäl och empiriska grunder sympatiserar med surtanterna så måste jag bara säga precis som mamma; skaffa en dobberman att ha vid din sida. Då får du företräde :)
SvaraRadera